Som bekant står uttrycket NIMBY, “Not In My
BackYard”, för en negativ attityd eller rentav hyckleri. Alltså när man låtsas
förespråka eller acceptera något, men vill egentligen ha motsatsen. Typ ”Jag
tycker om invandrare så långt de bor i en annan kommun”. Eller, varför inte,
”Kärnenergi är bra så långt reaktorerna byggs inte i min kommun, uranet bryts i
Kazakhstan och avfallet dumpas i något u-land i Afrika eller Asien”.
NIMBY-folket vill alltså bara ta fördelar av saken ifråga, men förväntar sig
att någon annan tar nackdelarna.
Det är därför ingen överraskning att
Nimby-attityden inte är uppskattad. Det torde dock vara intressant att inse att
motsatsen till Nimby-attityden kan visa sig ännu mindre uppskattad, och kan t o
m väcka starka känslor. Jag fick uppleva det och vill gärna dela mina
erfarenheter. Det kanske säger inte så mycket om Nimby-folket, utan om andra.
Det handlar givetvis om ett av exemplen ovan,
kärnkraft. Historian går tillbaka till mitten av 90-talet. Det såg dystert ut
för kärnkraft i Sverige, 2010 som ”bortre parentes” verkade vara ganska
bestämt, åtminstone formellt och inom politik. Även allmänheten var mer delad och
mindre positiv än idag, och de politiska motståndarnas floskler satt väl hos
många.
Det var en paneldebatt i Elyseum i Göteborg om
kärnenergi med Agneta Rising från Ringhals som proponent och gamla, redan
pensionerade centerpartiledaren Olof Johansson som motståndare.
Agneta var en stjärna på svenska kärnkraftshimmelen, även om senare omedvetet kunde fatta
beslut som kom att drabba det egna folket. Hon var
lysande och en excellent debattör. Hon parerade galant varje av Olof Johanssons
argument och vann debatten stort, åtminstone vad mig beträffar.
Det var i denna debatt att när det kom till
slutförvar av utbränt bränsle och dess risker, så agerade Agneta som en
Nimby-trotsare. Hon konstaterade att om man fördelar bland svenska folket den
totala mängden av högaktivt avfall som man producerar i hela det svenska
kärnenergiprogrammet (då med antagandet av slut 2010), så blir det i runda tal
1 kg avfall per hushåll. För att visa att detta handlar om hanterbara mängder och
små risker så sade hon att för sin del var hon beredd att deponera 1 kg avfall
i sin egen trädgård.
Detta var ett strålande argument tyckte jag
och omedelbart anammade det. Argumentet, som fungerade bra i Elyseum, fungerade
dock inte överallt, fick jag snart erfara. Först blev det en intervju med mig
om kärnkraft i lokalradion. Då tog jag fram Agnetas resonemang och deklarerade
att jag var beredd att ta mitt ansvar och gräva ner min beskärda del av
kärnavfallet i min trädgård. Vad jag inte tänkte på att jag inte bodde ensam på
Kläppegatan i Mölndal och mitt utlåtande gjorde alla grannar enormt nervösa.
”Tänker du verkligen gräva ner atomsopor i din trädgård? Har du tänk på oss?”
De tänkte nog att hela Kläppegatan kommer att bli radioaktiv med mina
atomsopor. Det framgick ju inte från intervjun att jag tänkte gräva ner
avfallet på samma villkor som i slutförvaret, nämligen i kopparkapsel och 500
meter djupt med en isolering av bentonitlera runt kapseln. De trodde kanske att jag tänkte
lägga avfallet på komposten eller så. Det var faktiskt smickrande att de trodde
att jag var så inflytelserik att jag kunde få mitt 1 kg högaktivt material bara
jag ville, utan tillstånd från Strålsäkerhetsmyndigheten. Hursomhelst, jag
lärde mig att vill man bli en Nimby-trotsare så måste man göra det ensam utan
att blanda in andra.
Men värre skulle det bli och då i ett fall där min anti-Nimby attityd
väckte heta känslor av en helt annan anledning. En kvinnlig journalist på
Aftonbladet gjorde intervju med mig angående slutförvar och där råkade jag
återigen nämna, om än förbigående, min villighet att gräva ner kärnavfall i min
trädgård. Det skulle jag inte ha gjort, även om jag nu nämnde kopparkapseln,
500 metern och bentonitleran. Jag fick se texten innan den gick i tryck, men
rubriken får man aldrig se, inte bara hos Aftonbladet utan inte ens hos de mer
seriösa dagstidningarna. Rubriken blev helt enkelt citatet: "Jag hade kunnat gräva ner kärnavfallet i trädgården"; vilket
var säkert bra för tidningens läsarsiffror men var ju rena katastrofen för att man
skulle kunna uppfatta artikeln som seriös.
Reaktionen låt inte vänta på sig länge.
Rubriken med mitt tvångsleende foto gjorde mig åtlöje även bland kollegorna,
men det är ganska förståelig. Intressantare är det att många till mig okända
människor upprörde sig om tanken att jag var beredd att ta hand om ”mitt”
avfall (de använder ju lika mycket kärnkraftsel som jag, närmare bestämt nära
50%, men det är en annan femma). Priset går till den här inte namngiven skribent som publicerade en
blogg där mitt namn blev gentilt omvandlat till ”Imre Parazit” vilket är ju en antydan
om att jag är en som utnyttjar andra. Det är ju intressant med tanke på att min
handling var ju precis åt motsatt håll.
Förklaringen är dock enkel. Förutom att visa
drag av att njuta av trakassera andra, är nämnda skribent med all sannolikhet
en bitter kärnkraftsmotståndare, som gärna ville se proponenter som hycklare
och Nimby-utövare. Det måste då kännas hårt när man plötsligt tappar ett
viktigt argument. Inte undra på att han blir då upprörd och resonemanget och
tonvalet blir efter intelligensen.
Slutsatsen måste ju vara att de som tycker
illa om en sak, kommer inte att byta åsikt genom att anhängaren deklarerar att
man är ingen Nimby-utövare. Tvärtom, de blir rasande. Det viktiga är att man är
på avvikande mening än de själva, Nimbyare eller ej. Fast det är ändå slående
att anti-Nimby attituden väcker så pass mycket starkare emotioner än motsatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar